Den här bloggen har inte uppdaterats särskilt ofta och det kommer takten kommer dessvärre inte öka just nu. Jobb, distanskurser, hd-blogg och diverse andra projekt tar just nu för mycket tid. Men då och då kommer jag att publicera texter här också, så helt död är den inte!

Okej, det är inte riktigt sant. Men de är långt från så inkörda som de i pappersmedia-världen, och fortfarande mycket lättare att svänga ur. För även om det börjar kännas mossigt att prata om “nya medier” år 2010 – hallå, hur länge kan något vara nytt egentligen – så är det otroligt spännande att vara med i en relativt nyfödd branch. Nu vet vi inte hur något kommer att bli framöver, och det spekuleras i böcker och på bloggar, i paneldebatter och inom medieföretag. Det är svårt att ändra på något som alltid har gjorts på ett och samma sätt. Därför är jag glad att jag jobbar (och vill fortsätta jobba) med webb där nyfikenheten fortfarande är dominerande. Till exempel i debatter som denna, om att använda sig av bilder upplagda på Flickr, som har sin utgångspunkt på den arbetsplats där jag är nu men som engagerat så många fler. Spännande är det och kul att vara på det ställe som vågar testa.

Bland unga vuxna i USA, det vill säga under 34 år, anger endast 18 procent ”tv” som något som de gör på kvällar. 

Jag har aldrig varit någon tv-tittare – i min första lägenhet hade jag bara en liten, liten tv med bordsantenn som man fick hålla i om man ville få in nyheterna – och när jag fick min första dator var det just delaktigheten som gjorde mig frälst. När de andra hade filmkvällar flyttade jag snart ut till köket och hittade folk att chatta med, skapa med, i stället för att bara konsumera.

Det är klart att det kan vara väldigt underhållande, lärorikt eller avslappnande att se ett tv-program eller en bra film. Men internet gör att vi kommer att få se en aktiv, kritisk och produktiv generation, vana vid att skapa själva, växa upp. Modebloggande tonårstjejer är en stor grupp i den generationen som får alldeles för lite cred för vad de gjort: De har i stort sett tagit över en bransch där de själva varit huvudkonsumenten – modetidningar eller tjejtidningar – och skapar själva vad de vill ha (och vad tiotusentals andra verkar vilja ha.) Man kan tycka vad man vill om innehållet, men fenomenet i sig är en liten revolution.

Vi journalister sitter inte säkert i deras värld. Men det är ingen idé att panika över det. Jag tror det där kommer att få en naturlig lösning, så länge man är redo att sluta stelnackat vägra. Tidningen står inte inför en materialkris utan en innehållskris. Kan vi inte konkurrera i den kanske vi valt fel yrke?

Mina drömmar om att bo i Köpenhamn är nog de mest långlivade – på det vis att det är de som jag haft längst utan att förverkliga dem. Men det är långt från för sent, en dag ska jag flytta över sundet. Tills dess, medan jag fantiserar om en vardag nära søerna, tänkte jag tipsa om några av mina favoriter när det kommer till dansk musik. Sådant jag samlat på mig under sena nätter på danska dansgolv, mystiska mp3:or som jag hittat genom att researcha kompislistor på den danska delen av Myspace och låtar jag tipsats om.

Ali Kazim – syntes mycket för några år sedan men nu känns det som det blivit väldigt tyst om honom. “La’ mig leve” och “Spørgsmål” är mina favoriter.

Natasja aka Lille T – helt ärligt, jag var inte jätteförtjust i Natasja på den tiden då hon levde. Såg henne live på Babel (som på den tiden hette Jeriko) och gillade hennes röst, men tyckte att det var alldeles för mycket gungreggae över det. Men med “Ildebrand i byen” och “Gi mig Denmark tillbage” upptäckte jag hennes storhet – tyvärr för sent, hon dog alldeles för ung i en olycka på Jamaica.

Kid Kishore går under många namn när han blandar banghra, hits, bas och gabber med det mesta annat – och den som sett någon av akterna live vet vilket galet röj det blir av det. Ett livs levande geni, I’m telling you.

Firehouse & Lady Smita – “Du Faar Ik Punani” har inte bara en fantastisk text, utan även egenskaperna som alltid får dansgolvet att koka.

Danskarna är inte bara bra på musik, de är grymma på det här med videos också. Universal Soundsystem:

Och grimedansken Lucy Love gör inte bara hård musik, utan även sina scenkläder. Fick ett alldeles för svalt mottagande i Malmö när hon spelade här i somras.

Sivas “Hustla Hele Dagen” är min absolut bästa Rick Ross-cover ever. Om man inte räknar Albertslunds terror korps gabber-remix alltså. Syg nok!

Marwan feat. Suspekt – “Hva’ så hvad” finns också i fantastiskt gabbermix.

Kapitlet: Lite mer udda men icke att förglömma:
Street Mass – “I Danmark Spiser De Svin”

Hanniballade & Rallemouze – “Panserdans”

På Spotify är det snålt med bra danskmusik men jag har gjort en liten lista med lite av det jag kunde hitta.
Här finns en länk till den!

Folk som har sånger kan inte dö.

Medverkande:

DJ Mat och Polki

Format

Labyrint

Kung Henry

Grioa

http://www.flickr.com/photos/victornuno/ / CC BY-NC 2.0

Ibland tror vi som jobbar med internet, eller bara gillar internet lite mer än de flesta, att alla har en Iphone och att alla känner till skillnaden på hasch som i sådant man röker och i sådant man taggar sin tweet med.
Så är det ju inte. Det måste vi komma ihåg. Just därför är det intressant att utveckla mobiltjänster som också funkar i en Nokia med sju år på nacken, att designa sidor så att alla kan ta del av informationen och se till att man inte exkluderar de som inte har råd med dyr teknik, eller de som jobbar i en annan miljö än kontorslandskapets. Tyvärr är det perspektivet väldigt frånvarande hos många journalister vilket jag antar är dels en klassfråga, dels är grundat i att man är så van vid tillgång till ny teknik att man lätt glömmer att det inte är ett allmäntillstånd.

Men lika mycket finns det en motsatt sida. De som ger blanka fan i allt vad bloggar och Facebook heter. Och där möter man ofta en inställning som jag inte kan förstå. Där allt internetrelaterat plötsligt undantas allmänbildningen. Folk som ser sig själva som bildade och med koll fnyser och snäser åt bloggar och förkastar det som ett forum för folk som vill exponera sina frukostvanor. Utan tanke på att de kanske borde ta reda på vad det är de egentligen förkastar.

I Smålandsnytt förra veckan berättades om en kille som bloggat om ett bedrägeri, och att hundratals hört av sig –men i inslaget visade det sig att han startat en tråd på Flashback, att hundratals läst tråden. En struntsak? Inte om man vill att det man berättar ska vara korrekt. Dessutom går det inte att kritiskt granska något man inte vet vad det handlar om. I tider då enskilda företag äger stora delar av våra digitala liv är det ännu viktigare att särskilt journalister vet vad som händer på internet.

Det handlar inte om att alla ska regga ett konto på Facebook, det valet är självklart upp till var och en. Men att sätta sig in i vad sajten handlar om, hur Facebook grundläggande fungerar, när det är ett ställe där tre miljoner svenskar finns – det borde man kunna kräva. I alla fall av dem som kallar sig allmänbildade. Vägrar man blir resultatet att man sätter sig själv utanför.

”Det här med Twitter, hur funkar det? Kan det vara något för mig?” Det frågade min morfar, snart 76, mig. Det är en bra fråga. Jag tror nog inte Twitter är forumet för morfar för mail, Facebook och MSN täcker bättre de behov han har. Men det är att ställa frågan som är grejen.
Vi löser det enkelt genom att börja förena internet och resten av samhället och sluta se de tu som olika världar. Då kan alla tekniknördar kanske börja se utanför den lilla bubblan, och alla teknikfientliga kanske börja se möjligheter.

Edit: Det är visst inte bara journalister som behöver skärpa sig. i en intervju på Sydsvenskan.se säger biträdande närpolischefen Jörgen Sjöstad att han inte fixar att se vad några demonstrationsarrangörer skriver i sina Facebookevents.

– Själv klarar jag inte av det, men vi har ju en underrättelsetjänst som jobbar med det, säger  han till Sydsvenskan.

“johnairaksinen: Harvardprofessorn Lawrence Lessig dundrade på Soulja Boy Tell’em i riksdagens första kammarsal! #rapmoment”

Så fint, så mycket man ville vara där!

Det handlar alltså om att juridikprofessor Lawrence Lessig, som även är en av Creative Commons grundare, pratar framtidens upphovsrätt i riksdagen i dag. I DN hittade jag mer på temat Lessig. Läs.  “Lessig vill öppna grindarna till den digitala allmänningen”.

Jag håller inte med honom på alla punkter. Men han kommer med ett kompromisstänkande som jag hoppas kan lätta lite på den extrema hållningen som förts, från politiker och branschaktörer, i de här frågorna. Särskilt gillar jag hans inställning till “copy” i “copyright”. Vi alla kopierar hela tiden!

Sen undrar man två grejer: Kommer riksdagen att fatta grejen? Och vilken Soulja Boy-låt spelade han?

Tänk att få se ett gäng Lessig-frälsta riksdagsledamöter köra Crank dat-dansen. Som en hyllning till internets fantastiska remixkultur.

Edit: Efter att jag publicerat det här inlägget fick jag ett mail från en webb-tvreporter på DN som skickade en embedkod med en intervju de gjort med Lessig. Fantastiskt bra service! Så borde vi ju alltid göra, alla vi som jobbar med journalistik på nätet. Jag vet att det är svårt att hinna. Men det borde vara något vi alla borde eftersträva.
Här är intervjun:

Varför stör sig folk? För att det spammar, för att det bryter diskussioner, för att det är precis det de flesta inte ville ha när de reggade ett Facebookkonto eller började använda Twitter.

För det är inte samma sak som att twittra eller facebooka om vad man gör/var man är. Det här med automatisering är just det som kan ta död på ett livligt medium. Att posta samma uppdatering på flera olika sajter, att låta en automatisk gps ange var du är, att sköta dina uppdateringar “utan dig själv” och utan hänsyn till i vilken av dina plattformar du befinner dig är (nästan alltid) bara trist.

Kommunikationskonsulten Hanna Fröcklin skriver bra om det här på sin blogg. Läs!

(Sen finns det självklart de som gillar den här grejen. Inget fel med det. Men jag säger som Hanna: Måtta, vänner, måtta.)

Bild:

http://www.flickr.com/photos/my_world_perspective/ / CC BY 2.0

http://www.flickr.com/photos/netzkobold/ / CC BY-NC-SA 2.0

På Twitter dyker det då och då upp glada utrop om antal followers i ens flöde, av typen “Yes, nu har jag 500 followers” eller “hjälp mig komma över 1000 followers”.
Jag har aldrig fattat grejen med det. Visst är det väl kul om många är intresserade av vad man skriver, det tycker ju jag också. Men för mig är Twitter inte en kanal att marknadsföra mig själv i utan en smidig arena för diskussion, där jag får massa smarta reflektioner, roliga tips och bra länkar i mitt flöde.
När jättekonstiga personer, organisationer eller företag dyker upp som followers i en uppenbar massaddning har jag lite svårt att förstå vad de tror sig få ut av det. Visst, de får kanske ett gäng followers men om det inte är folk som bryr sig, eller kommer att börja bry sig, om deras budskap, vad ska de då ha dem till?

Alltså kommer jag att hurra den dag jag följer 1 000 smarta eller roliga människor och inte tvärtom. Sen får de gärna följa mig med, men helst för att de tycker att jag verkar vara något att ha.

Men, nej. Här blev det fel. Anton Abeles tillrättalagda och inivarjesekund-manusstyrda YouTubeklipp har gjort succé på nätet. Som roligt klipp att maila runt, alltså. Om det lockar väljare blir det förmodligen snarare de över 65 som blir frälsta av den här välkammade pojken som prydligt viker ihop Metro i handen där i sin kritvita soffa.

Han twittrar också. Via Eric Rosén såg jag följande tweet, signerad Abele:

på besök i Tensta. Fantastiskt att se hur kultur- och framförallt sportandan florerar bland ungdomarna här i Tensta Centrum.

Känns det naturligt, personligt och som att du just gjort en blixtvisit i en vanlig sjuttonårings vardag? Nej, mer som något vilken medelålders gubbpolitiker som helst kunde klämt ur sig.

Det finns några saker som återkommer när företag och organisationer använder sig av sociala medier på ett sätt som gör att man vill hämta skämskudden. Och då kommer man in på det jag skrev om nyhetswebbar:

• Det är för prydligt och tillrättalagt. den där DIY-känslan som vi älskar med internet försvinner och så gör även hela poängen med sociala medier. Man kan liksom lika gärna trycka ett flygblad på glossigt papper om man bara vill få ut ett budskap och det snyggt.

• Spammande. Information ska ges i lagom grad och söker sig folk till en självmant behöver man uppenbarligen inte trycka ner sitt budskap i halsen på dem. Eller motsatsen: Att finnas men inte närvara.

När det funkar bra funkar det bra. Det vore kanske kul med en politiker som lade upp mobilfilmade klipp från sin vardag på en YouTube-kanal, det är intressant att följa en politiker som är aktiv på Twitter. Men sittandes i en neutral soffa, läsande upp ett manus på tema okontroversiellt tyckande (oj, han är MOT kriminella ungdomsgäng!) – i den rollen har vi sett dem så många gånger förut.