PM Nilsson skriver i dagens Expressen om hur de sociala medierna (ett begrepp jag är ordentligt trött på vid det här laget, men det är en annan fråga) har revolutionerat ungdomars läs- och skrivvanor. I texten hittar jag en siffra som gör mig lite glad:
Bland unga vuxna i USA, det vill säga under 34 år, anger endast 18 procent ”tv” som något som de gör på kvällar.
Jag har aldrig varit någon tv-tittare – i min första lägenhet hade jag bara en liten, liten tv med bordsantenn som man fick hålla i om man ville få in nyheterna – och när jag fick min första dator var det just delaktigheten som gjorde mig frälst. När de andra hade filmkvällar flyttade jag snart ut till köket och hittade folk att chatta med, skapa med, i stället för att bara konsumera.
Det är klart att det kan vara väldigt underhållande, lärorikt eller avslappnande att se ett tv-program eller en bra film. Men internet gör att vi kommer att få se en aktiv, kritisk och produktiv generation, vana vid att skapa själva, växa upp. Modebloggande tonårstjejer är en stor grupp i den generationen som får alldeles för lite cred för vad de gjort: De har i stort sett tagit över en bransch där de själva varit huvudkonsumenten – modetidningar eller tjejtidningar – och skapar själva vad de vill ha (och vad tiotusentals andra verkar vilja ha.) Man kan tycka vad man vill om innehållet, men fenomenet i sig är en liten revolution.
Vi journalister sitter inte säkert i deras värld. Men det är ingen idé att panika över det. Jag tror det där kommer att få en naturlig lösning, så länge man är redo att sluta stelnackat vägra. Tidningen står inte inför en materialkris utan en innehållskris. Kan vi inte konkurrera i den kanske vi valt fel yrke?
