http://www.flickr.com/photos/victornuno/ / CC BY-NC 2.0
Ibland tror vi som jobbar med internet, eller bara gillar internet lite mer än de flesta, att alla har en Iphone och att alla känner till skillnaden på hasch som i sådant man röker och i sådant man taggar sin tweet med.
Så är det ju inte. Det måste vi komma ihåg. Just därför är det intressant att utveckla mobiltjänster som också funkar i en Nokia med sju år på nacken, att designa sidor så att alla kan ta del av informationen och se till att man inte exkluderar de som inte har råd med dyr teknik, eller de som jobbar i en annan miljö än kontorslandskapets. Tyvärr är det perspektivet väldigt frånvarande hos många journalister vilket jag antar är dels en klassfråga, dels är grundat i att man är så van vid tillgång till ny teknik att man lätt glömmer att det inte är ett allmäntillstånd.
Men lika mycket finns det en motsatt sida. De som ger blanka fan i allt vad bloggar och Facebook heter. Och där möter man ofta en inställning som jag inte kan förstå. Där allt internetrelaterat plötsligt undantas allmänbildningen. Folk som ser sig själva som bildade och med koll fnyser och snäser åt bloggar och förkastar det som ett forum för folk som vill exponera sina frukostvanor. Utan tanke på att de kanske borde ta reda på vad det är de egentligen förkastar.
I Smålandsnytt förra veckan berättades om en kille som bloggat om ett bedrägeri, och att hundratals hört av sig –men i inslaget visade det sig att han startat en tråd på Flashback, att hundratals läst tråden. En struntsak? Inte om man vill att det man berättar ska vara korrekt. Dessutom går det inte att kritiskt granska något man inte vet vad det handlar om. I tider då enskilda företag äger stora delar av våra digitala liv är det ännu viktigare att särskilt journalister vet vad som händer på internet.
Det handlar inte om att alla ska regga ett konto på Facebook, det valet är självklart upp till var och en. Men att sätta sig in i vad sajten handlar om, hur Facebook grundläggande fungerar, när det är ett ställe där tre miljoner svenskar finns – det borde man kunna kräva. I alla fall av dem som kallar sig allmänbildade. Vägrar man blir resultatet att man sätter sig själv utanför.
”Det här med Twitter, hur funkar det? Kan det vara något för mig?” Det frågade min morfar, snart 76, mig. Det är en bra fråga. Jag tror nog inte Twitter är forumet för morfar för mail, Facebook och MSN täcker bättre de behov han har. Men det är att ställa frågan som är grejen.
Vi löser det enkelt genom att börja förena internet och resten av samhället och sluta se de tu som olika världar. Då kan alla tekniknördar kanske börja se utanför den lilla bubblan, och alla teknikfientliga kanske börja se möjligheter.
Edit: Det är visst inte bara journalister som behöver skärpa sig. i en intervju på Sydsvenskan.se säger biträdande närpolischefen Jörgen Sjöstad att han inte fixar att se vad några demonstrationsarrangörer skriver i sina Facebookevents.
– Själv klarar jag inte av det, men vi har ju en underrättelsetjänst som jobbar med det, säger han till Sydsvenskan.
