Jerry Silfwer har skrivit på Same same but different om vad nyhetsmedier skulle kunna lära sig av bloggare och får med mycket av det jag gått och funderat över. I alla fall håller jag inte med om att det handlar om sådant vissa bloggare (det går inte längre att tala om “bloggare” eller “bloggarna” som ett samlat fenomen) gör bättre. Men nästan alltid handlar det om sådant nyhetsmedierna kunde göra bättre, dessutom utan att det skulle kräva särskilt tunga resurser eller kunskaper.
De två senaste somrarna har jag jobbat med Möllevångsfestivalens dokumentationsgrupp och båda åren har det slagit mig hur mycket ett gäng ideellt arbetande volontärer med brinnande intresse kunnat åstadkomma med en så gott som obefintlig budget (el, pengar till ett betal-Flickrkonto och en extern hårddisk är väl ungefär det som kostat pengar under dess två år). En bevakning med livebloggande, fotografer vars bilder hamnar på Flickrsidan efter bara några timmar, intensiv läsarsamverkan, mobila livesändningar, en Youtubekanal och Twitterkanalen på storbildsskärm i festivalmyllret. Om några glada amatörer klarar det där så strålande borde en redaktion med pengar (mer än Möllevångsfestivalen, åtminstone), tekniker och all önskad utrustning klara det om inte bättre så lika bra. Kan man tänka.
Orsaken till att det inte är så ligger i några grundtankefel. “Varför länkar inte nyhetsmedierna helt vilt omkring sig?” undrar Jerry Silfwer och svaret på hans fråga är just ett av tidningarnas största tankefel. Journalister har en tendens att försöka hålla på grejen och inte göra det lättare än absolut nödvändigt för konkurrenten eller läsaren att hitta nyhetens källa. Att man inte länkar beror ofta på informationssnålhet lika mycket som dålig webbkunskap.
På så sätt tror man sig göra läsaren beroende av den egna produkten – ett tänkande som på internetspråk skulle kunna kallas Epic Fail. I dag är de flesta så bra på att googla så att man kommer vidare även utan direktlänk, men med lite eget jobb. Vilket bara skapar irritation och därmed ett minskat beroende av produkten som trodde sig vara så speciell.
Det andra tankefelet är att man vill hålla fast vid journalisternas speciella roll, vilket det absolut finns poäng i att göra. Men till det kommer att förstår hur den speciella rollen har ändrats. I en tid då så mycket av mediernas material består av rewrites som ofta inte kollas alls är det svårt att hävda att man som journalist har en granskande och grävande roll som ingen annan klarar. Den sållande, sorterande och samlande rollen kommer att bli större och viktigare. Det borde dessutom säga sig självt i ett fall där det finns en källa som man inte vill länka till – så kanske man inte har varit så unik som man vill tro. Bättre att acceptera att vi berättar om något som någon annan kanske redan berättat – vilket är helt okej, eftersom det är en viktig sak att berätta, vi kan tillföra något nytt och något extra, det rör våra läsare/besökare.
“Det handlar snarare om att förstå och anpassa sig till en ny sorts medielogik – den sociala medielogiken.“, skriver Jerry.
Sant, men jag tror att det även handlar om att acceptera. För i dag finns det tyvärr de som förstår, men som är säkra på att de kan övervinna den bit av den nya medielogiken genom att stenhårt hålla fast vid sitt sätt – så som man alltid har gjort det. En inställning som blir deras egen undergång.
Mina fem tips till webbredaktioner, webbredaktörer och internetjournalister:
1. Ja, alla har tjatat om detta men det verkar inte riktigt gå fram. Länka,länka, länka. Länka till allt om det inte är bilder på döda människor eller innehåller andra grova etiska övertramp (och länkar vi inte till det ska vi inte heller göra sajten identifierbar i texten). Det värsta är när en hemsida omskrivs i en artikel på nätet – utan länk till den aktuella sajten – katastrof! Alltså: Länkas det inte ska det finnas en genomtänkt orsak till det.
2. Tydlighet. På webben går det snabbt och läsaren måste snabbt kunna orientera sig, hitta material, förstå var han eller hon ska klicka eller vad som händer när man klickar. Att få upp en film som laddar segt när man förväntar sig en text, en pdf när man trodde det var en mailto-länk eller att klicka en bild för att det ser ut som en film är jätteirriterande. Var tydlig. Märk ut länkar till filer, vinjettera filmklipp, använd skärmdumpar som inte ser ut som ett inbäddat filmklipp.
3. Sluta låtsas som att en nyhet är egen om den inte är det, det går jättebra att länka direkt till andras artiklar. Den här punkten kan verka lik länkandet men här handlar det mer om att man oftare borde kunna länka direkt till någon annans nyhet och våga servera dem den extra trafiken, mot att besökarna får servicen att få en bra k’länk istället för en skranglig rewritenotis. Precis som om att de oavlönade webbredaktörerna, dina kompisar på Facebook, kan bjuda dig på en spännande länk de hittat. Du tycker ju inte direkt att de är dummare för att det inte är de själva som skrivit texten, utan att de är bra på att hitta givande artiklar, eller hur?
4. Bättre att inte använda sociala medier än att använda dem fel. det absolut bästa är ju självklart att finnas på Twitter, Facebook, Youtube och Flickr på ett sätt som bidrar till läsarnas upplevelser, som underlättar för både dem och oss och som dessutom gör tidningen mer mänskligt och lättare att komma i kontakt med. Men att ha ett konto på Twitter och aldrig svara eller att finnas på Facebook bara för att spamma – då är det bättre att vänta tills man har tid, en plan och resurser för att etablera sig där på riktigt.
5. Sluta se journalister och webbredaktörer som samma lika. Någon kan vara en jätteduktig journalist och samtidigt vara sämst på webb. Och tvärtom. Det är nödvändigt att ha någon slags journalistisk grund (den behöver nödvändigtvis inte vara i gammal klassisk studieform) för att göra ett bra jobb med ett webbaserat nyhetsmedie. Men det räcker inte. Webbjournalist är på väg att bli en egen yrkeskategori men det behöver bli ännu tydligare. Och det räcker inte med att vara ung och ha ett Facebookkonto för att göra bra webb.
Vad tycker du? Vad stör du dig på när du går in och kollar nyheterna?
Många bra poänger, Tove. Känns bra att du är med i vårt lag…
Ola: Tack! Känns bra att vara med i ert lag också, eftersom det består av folk som hajjar det här så bra!
Jag tycker också att det var många bra poänger, som jag själv funderat på. Just att det ofta verkar som att skribenten vill få nyheten till sin egen genom att inte länka.
Däremot har jag tvärtom nästan inte sett någon parallell alls mellan journalister och webbredaktörer. Och jag undrar vilket som egentligen skulle passa mig bäst (jag har inte riktigt kommit igång med min journalistiska karriär inom nyhetsmedier än (om någonsin.))
annalin: Tack. det här med webbredaktörer och journalister; webbredaktör är ju ett rätt brett begrepp nu, men jag menar på nyhetssajter och inte på andra sajter när jag skriver om det här. Det jag menar med att man inte skiljer på det är att det som jag känt har sett på webben som en mer lågstatusgrej att jobba med, och därför hamnar nyutbildade unga journalister där. Inget fel i det (jag är ju själv en sådan
men jag vill höja webbens status och önskar att fler arbetsgivare rekryterar folk efter webbkompetens och kärlek till internet, typ!
Klart du kommer jobba med nyhetsmedier (om det är det du vill alltså), det fina är att man inte behöver välja. Jag kör både och,det funkar bäst. Webb på dan och skriva text när jag är ledig/på andra uppdrag-modellen, det är bra!
Så bra sagt: “Och det räcker inte med att vara ung och ha ett Facebookkonto för att göra bra webb.”